En berättelse - Värde: 500 kronor

En berättelse - Värde: 500 kronor

Så var det den sommaren. Rest norrut. Att ta reda på i förspelet: Knappt några kontanter kvar i omlopp. Men utan det? Stötar mig lite bort. Det börjar nog vänja sig. Justeringen är inte lätt.

Plastkort används överallt, även när man köper en 10-kronors glassklubba. Det är en euro. Ungefär. Men det är ett annat land och jag är gäst.

Så fort jag kommer letar jag efter närmaste bankomat eftersom jag – se ovan – inte gillar att vara helt utan kontanter. Du vet aldrig.

Det är lätt att komma in. Möjligheter på upp - till - ges - men endast från 500 euro. Jag drar ut 1000 kronor. Jag får två 500 eurosedlar. Det är inte dåligt. Än så länge inte. Hur som helst.

Dagarna som följde hade jag inte en chans att betala med kontanter alls. Ergo: De två räkningarna ligger kvar i plånboken. Jag vet att de inte gör bebisar. Ja det skulle vara något.

Sedan kommer det en dag då jag betalar kontant i en bokhandel för att köpa vykort som bara finns i den här butiken. Mycket pengar, eftersom portot är dyrt. Även för vykort. Dyrare än här i alla fall. Du borde inte tro det. Det är så den ena räkningen går helt och hållet.

Jag är nöjd.

Tandvärk plågar mig nästa dag. Förfärlig. Jag måste besöka en läkare utomlands och få en tid direkt. Ja, om du har ont går det snabbt.

Behandlingen inklusive x-ray kostar 1000 kronor. Och pengarna måste skjutas ut direkt. Okej, jag tar fram mitt betalkort och gör det som behöver göras. I denna lilla enhet som står på nästan varje disk (eller mottagning). Det går snabbt. Bara den här vill inte. Spelar dumt. Trotsig. Mitt andra plastkort är inte heller korrekt läst. Herregud! Genast sprider sig en dålig känsla. Tror de nu att kortar är falska? Stulen? Inte täckt? Det är bra att jag är betrodd. Går jag till banken nu så kommer jag definitivt tillbaka. På väg till banken får jag en illamående känsla. Tänk om maskinen inte vill ha kortet heller?

Men allt är bra. Jag tar ut 1000 kronor enligt notan. Vad får jag? Två 500-kronorssedlar. Bra. Det är precis vad jag får betala hos tandläkaren.
I praktiken till slut tar vi alla på oss ett ljust leende och säger hejdå i vänskap.

Jag har fortfarande en 500-kronorssedel i plånboken.

En av de följande dagarna betalar min flickvän mig något – en bokning via sitt nätverkskonto. Jag betalar tillbaka det - det är summan av 480 kronor. Det är inte lätt att leva med bara 20 kronor i plånboken. Värt två glassar. Det är inte mycket och det kan alltid hända som hos tandläkaren. Plötsligt fungerar inte kortet och jag vill inte vara skyldig något.

Så? Exakt! Till banken. Åh, vad säger jag: till banken? Det är söndag och bankerna i den lilla staden är stängda på söndagen. Och de har inga uttagsautomater. Men hjälpen kommer. På en bilverkstad och på en stormarknad finns den du vill ha. Men - du måste komma på något sådant först.

Chansen att få belopp i splittrat tillstånd här är noll. Jag drar in 500 kronor. Vad får jag? Exakt! En enda sedel. Ganska dumt. Och jag blir inte av med det igen förrän jag är tillbaka i mitt hemland, eftersom alla idéer om shopping eller en fika på ett café förstörs av att plastkortet används.

Nu ramar jag in sedeln – en liten påminnelse bredvid allt annat. Och jag sparar pengarna till nästa besök.